Patent på konstgjord nos

Då diskussioner började föras i vetenskapliga tidskrifter om huruvida hunden kunde avgöra cancer på lukten, eller om det bara var en stor bluff, var György Horvath (då adjungerad professor i gynekologi och onkologi), liksom de flesta läkare, tveksam. 

– Jag tänkte att om cancer luktar kan jag lära Hanna detta. Om jag inte kan så luktar det inte och är bluff, förklarar György.

Hanna var 3 år när arbetet började. Innan dess hade György tränat spår med henne och blivit uppflyttad till lägre klass. De hade även tränat IPO.

– Vi har samlat ihop en stor tumörbank i Göteborg med både blodplasma och tumörvävnad från äggstockscancerpatienter för forskningssyfte och jag hade sex doktorander som forskade inom molekylärbiologi och de använde dessa prover för forskning.
 
På många sätt liknar Györgys arbete den Nose Work-träning som många nu känner till, men detta var innan den hundsporten kommit till Sverige och kunskapen om specialsök var då inte lika stor. 

– Jag behövde experthjälp eftersom jag inte kunde specialsök och sökte upp Sven Järverud. Jag åkte ett par gånger till hans gård där han och hans hustru hjälpte mig att träna Hanna. Vi visste ingenting, men Svens teori var att man måste utnyttja hundens kamplust för att få den intresserad av en viss doft. Vi började träna direkt med cancervävnad i storlek 3x3 centimeter. Vi rullade in en liten tumörvävnad i en tygbit och satte på en meter långt snöre ungefär. Vi lade ut två likadana. En med cancer i och en tom. När Hanna gick dit och intresserade sig mot den som det fanns cancer i ryckte jag lite och Hanna hoppade efter då hennes jakt och kamplust triggades igång. Sedan ökade vi antalet dummies, men hade fortfarande bara en med cancer i, förklarar György och fortsätter:

– Jag gjorde något som jag hade läst om i Amerikanska K9 hundutbildningar. Jag lade en liten tumörbit i ett öppet rör och ställde det i en steril glasburk. Runtomkring lade jag plommonstora bommullstussarna och det fick stå ett par dygn. Sedan tog jag dessa bommullstussar och använde som mål och Hanna kunde urskilja dessa från andra negativa bommullstussar, så kallade "kontroller", som var tomma på doft. Rent teoretiskt är det mycket svaga lukter men det förstärkte hundens igenkännande av den specifika doften, menar György.

– Jag lät tillverka boxar som ni kan se på filmen. I dessa boxar la jag ner glasburkar med perforerat lock så hunden inte kunde sticka ner nosen i glasburken. Jag ställde oftast boxarna i en cirkelform med ungefär två meters mellanrum.

György började med två boxar. En kontrollbox och en med cancer för att sedan utöka antalet kontroller, boxar utan cancerdoft. På grund av statistiska beräkningsgrunder jobbade han med fem tomma boxar och två med cancer. Varje steg i utbildningen tränades i en månad och varje pass varade mellan en och två timmar. 

– Sista steget i utbildningen var att vi målmedvetet blandade in störande externa lukter i boxarna. Till exempel ost och sot som stör hundarna mycket. Jag körde hundarna genom dessa tills de nonchalerade dessa externa lukter. Jag stoppade in andra gynekologiska cancrar som kontroller, men hundarna kände inte igen dessa.  De luktar också, men på ett annat sätt. Eftersom hundarna inte var tränade på dessa kände de inte igen dem. Har också tagit på föremål för att utesluta att min kroppslukt på något sätt påverkat hundarna.

Det tog ett år att utbilda hundarna. Under utbildningstiden fick Hanna en valpkull och då flyttades hon till uppfödaren och arbetet fick tre månaders uppehåll.

– Jag tränade en hund och sedan fick den gå ut i bilen medan jag tränade den andra. Jag hade 70 prover som varje hund skulle lukta på vid ett testtillfälle och och sju innehöll cancer. Varje hund fick gå tio rundor och lukta på sju boxar. Fram emot slutet var de väldigt trötta, erkänner György som tycker de båda hundarna skiljer sig markant i sitt arbetssätt.

– Det är stor skillnad på Hannas och Lottis sätt att söka. Lotti springer igenom hela söket på någon minut och Hanna går långsamt och luktar noggrant. Lotti missar inte fler är Hanna men hon är en intensiv hund som skäller och skrapar när hon hittar cancer innan hon lägger sig, förklarar György som erkänner att han föredrar Hannas söksätt, men att det ihopräknade resultatet visar att även Lotti har hundra procent träffsäkerhet. 

När György publicerade sitt första arbete hade både Sven och Gunvor gått bort och Lotti tränade han upp på egen hand. I hans andra publikation utreds om den lukt som finns i cancervävnad även finns i blod.

– Jag gjorde så att jag tränade Hanna på blod och Lotti på vävnad. Efter ett års träning så bytte jag mål. Lotti som tränats på vävnad testades på blodplasman och Hanna som tränats på blod testades på vävnad och det blev 100 procent träffsäkerhet, vilket visade att vävnad och blod från cancerpatient luktade likadant.

När György publicerade sitt tredje arbete var Hanna ganska trött eftersom hon hade drabbats av juvertumörer.

– Det arbetet handlar om hur duktiga vi läkare är när vi friskförklarar patienter efter fullgjord behandling av äggstockscancer. Jag valde blod från patienter som friskförklarats och lät hundarna sniffa på deras blodprov. Om jag minns rätt, markerade hundarna 80-90 procent som cancer. Jag följde upp dessa kvinnor och majoriteten av dessa som de markerat fick återfall. Det innebär att de hade mikroskopiskt små tumördelar kvar i kroppen, vilket vi med våra kända metoder, CT och olika markörer, inte kunde visa.

György förklarar att lukten dock finns kvar i blodet. Detta inspirerade honom att försöka jobba fram en teknisk lösning.

– Jag gjorde gaskromatografiundersökningar och kunde identifiera elva olika luktämnen som är specifika från äggstockscancer. Det är inte en lukt som hunden snappar upp utan en kombination av luktämnen. Jag byggde en så kallad elektronisk nos som jag utvecklat för att den ska kunna detektera från blod. Egentligen försöker man efterlikna hundens luktsinne. Det finns innebyggda sensorer  som uppfattar en hel del olika lukter. Jag valde ut sensorer baserat på de ämnen jag hittade. Man detekterar dessa luktsignaler genom sensorer som sedan bearbetas genom algoritmer som väljer ut de viktiga signalerna. Under forskningsarbetet har jag kört ungefär 1000 prover, både blod från friska och cancerpatienter och lärt upp det här statistiska programmet att hitta rätt signal som är karaktäristiskt för äggstockscancer. 

Cirka 700 kvinnor drabbas årligen av äggstockscancer i Sverige och inom fem år avlider cirka hälften. Eftersom äggstockscancer ofta upptäcks i ett sent skede är överlevnaden hos kvinnorna som drabbas låg.

– Med denna apparat skulle man kunna genomföra screening och undersöka till syntes frisk population varje eller vart annat år. Genom att ta ett blodprov så skulle man kunna upptäcka tidiga cancrar i stadie ett och två. Då är det ganska lätt att bota med en enkel operation och oftast slipper kvinnan cellgiftsbehandling, vilket alltid är obligatoriskt efter stadie tre och fyra. Det skulle kunna innebära en mycket bättre livskvalité för dessa kvinnor och samhällsvinster. Min uppskattning är ingen vetenskaplig beräkning, för det går inte att göra, men min uppskattning är att dödligheten skulle gå att halveras med en screening, tror György.

Den konstgjorda nosen har dock inte samma precision som hundens nos.

– Mina hundar hade 100 procent träffsäkerhet. Apparaten, som jag är väldigt stolt över, har bara 93 procent träffsäkerhet, men kan jämföras med mammografi som görs i hela landet och har en träffsäkerhet på 75 procent. 

Det har funnits många hinder på vägen och kampen är ännu inte över då investerare har visat lågt intresse för apparaten. 

– Svensk patent är färdig och godkänd, men det går trögt. Jag har varit i kontakt med några på marknaden som har en helt annan syn på den här apparaten än jag. De vill ha en snabb återbetalning för sina investeringar. Ett generellt problem med medicinsk teknisk utrustning är att det tydligen har en lång återbetalningstakt. Jag har satsat så mycket pivata pengar i det hela att jag inte klarar av att satsa två, tre miljoner kronor från egen ficka. Jag pratat med kollegor och det finns ett så stort intresse från proffessionen att få igång det hela och en stor förväntan, förklarar György som tänker vända sig till gyncancerföreningar för att be om hjälp att få investerares stöd.